Inför sommaren finns förväntningar på vila och rekreation. Vi behöver vila och Bibeln talar mycket om vila. Men om vilan till Guds ära blir en prestation, en oro att göra det på fel sätt, har vi missat poängen. Berth Löndahl skriver här om att hitta en sann vila för både kropp och själ – också under sommarledigheten.
Den förste som vilar enligt Bibeln är Gud. Man kan tycka att det är lite oroande. Hur kan Gud vila från sitt verk? Efter skapelsens sex dagar följer en sjunde av gudomlig vilsamhet – fast det var väl knappast lättja?
Den franske filosofen Voltaire gjorde dålig teologi av det, vad man kallar för deism. Att Gud är en urmakargud som skruvar ihop klockan, drar upp den men sedan drar sig undan för att låta tiden ha sin gång. Men Guds vila i skapelsen är en annan. Om jag ska fortsätta Voltaires materiella bild så är Guds vila mer som att efter att ha tillverkat bilen (elbil?), så sätter han sig vid ratten för att köra och styra den. Det är den oavbrutet fortgående skapelsen där Gud är mitt ibland oss.
Nåväl, den bilden får vi se med glimten i ögat.
I vilket fall så ger sabbatsdagens vila legitimitet åt två förhållanden för oss människor:
Vilodagens dubbla vila
Den första är att vi en dag i veckan kallas att ära och tillbe Gud. Varje dag är en sådan dag, men den sjunde dagen ska vi avsätta på ett alldeles särskilt sätt. Vi helgar vilodagen genom att prioritera vår gudsrelation. Utan den blir våra liv ofokuserade.
Den andra är att vi en dag i veckan får vila och återhämta oss. Då får marken ligga i träda, då får vi vila i hängmattan, då får vi avstå från arbetets möda. Men inte så att det sker utan Gud utan så att det sker med Gud. Utan Gud blir det ingen sann vila, då når vi bara den frid som världen ger men inte den som Kristus ger.
Världshistoriens första arbetstidsavtal formulerades redan i skapelsens begynnelse: Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från hela sitt verk som han hade skapat och gjort.1 Som en följd av industrialiseringen kom de fackliga förhandlingarna om arbetsvillkor först för ett drygt sekel sedan med semester, arbetsvecka, åttatimmarsdag och den sköna fritiden. Sådant är moderna men nödvändiga påfund.
Bibeln talar mycket om vila
Våra liv har blivit uppdelade i lönearbete och fritid. Helhetslivet saknas oss. I Bibelns beskrivning av syndafallet säger Gud till människan: I ditt anletes svett ska du äta ditt bröd tills du vänder åter till jorden.2 Gud gav en gång åt människan paradisets enorma resurser med fri tillgång till allt hon behövde. Nu lever vi under stress, reglerade arbetstider och splittrade dagar. Undra på att vi blir trötta.
Då är det desto viktigare att ta till oss Guds uppmaning att vila. Både att helga vilodagen och att dra oss undan när tröttheten sätter in. Som när Jesus sade till sina lärjungar: ”Kom med till en öde plats där ni kan få vara ensamma och vila er lite.” Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta.3
På ett sätt så är detta märkligt. Både arbets- och livstempot var då ett annat. Behövdes verkligen vilan? Visserligen var en herde alltid i jour och en fiskare fick gå upp i ottan, men ändå, livsrytmen var mer mänsklig. Stress var förmodligen ett okänt begrepp.
Trots detta talar Bibeln mycket om vila, inte minst om själens vila: Bara hos Gud har min själ sin ro, från honom kommer min frälsning.4 Detta gäller såväl yttre faror som den inre våndan. Över skuld, ångest, oro, längtan, vilsenhet, övergivenhet … det är bara att läsa Psaltarens många nödrop.
Vi behöver rekreation
Snart är det sommar, en period vi har stora förväntningar på rekreation. Ordet re-creatio betyder åter-skapelse, åter-ställelse. Den djupaste rekreationen är försoningen och gudomliggörelsen. I Kristus är vi åter-ställda från vår synd och skuld: Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit.5 Och gudomliggörelsen, den stora vilodagen då vi kommer hem: Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare. Han ska förvandla vår bräckliga kropp och göra den lik hans härlighetskropp, för han har makt att lägga allt under sig.6
På vägen dit behöver vi rastplatserna. Vi behöver just re-kreation, återhämtning, den av Gud anbefallda vilan. Att ge sig en tid av vila är alltså att lyda Gud. Vi får leva till Guds ära i både arbete och vila. Saknas någon av dem blir det obalans i våra liv.
En vila utan prestation
Vila till Guds ära är ett härligt ämne. Ändå är jag inte riktigt bekväm med det. Där finns liksom ett dolt prestationskrav, en oro att inte vila tillräckligt eller på fel sätt. Sann vila är ingen prestation, den är bara vila. Ingenting annat. Då blir den till Guds ära, då vilar den med Gud själv som förebild. Att våga vila är att också inse att livet är av nåd.
Jag funderar över systrarna Marta och Maria. Den görande Marta och den lyssnande Maria. Det var Marta som bjöd in Jesus, längtade också hon att bara få sitta vid Jesu fötter för att ta emot? Kanske hindrades hon av sin stolthet som husmor? Förtjänade hon sitt värde genom att prestera? Var hennes önskan att bli mottagen bortom allt görande?
Maria som ingenting gjorde blev sedd medan Marta kände sig glömd. För Marta ville ropa: Ser du inte mig, Jesus? Eller var det Marta som inte förstod, att när Jesus gick över tröskeln till deras hem så kom Gud själv? Att Guds kärlek i Jesus Kristus inte är en belöning för vad vi gör, presterar, lyckas med, uppnår … utan att den bara är kärlek. Av nåd. Ingenting annat. Bara av nåd. Där börjar vilan. I nåden, i att vi i relationen till Gud inte presterar utan lyssnar. Att vila i nåden hjälper oss att vila i livet.
Vi lever under kravens ständiga gissel, som har klätt sig i många luriga ord: vi måste, borde, skulle göra mer … alla görandets måsten och borden och skullen. Det är en sak att lägga allt arbete åt sidan, en annan att lämna det mentalt. Våra inre krav kan fortsätta att terrorisera oss.
Distraktion är inte vila
Nu är det här lite knepigt. Vila är en sak, lättja en annan. Det handlar om vad vi ersätter arbetet och uppgifterna med. Det finns en god lättja, den som för med sig vila och återhämtning. Och det finns en olämplig lättja som inte för med sig vila. Det är när vi griper efter distraktionerna. Sociala medier, nyhetsrapporter, uppdateringar av både det ena och det andra. För att vår vila ska bli just en välsignad vila behöver vi kanske först avgränsa oss mot sådant som fångar våra ögon och äger våra sinnen.
Paradoxalt nog kan den inre oron bli starkare när vi äntligen får den yttre vilan. Då är det frestande att fly in i distraktionerna, som kan bli en tröstkudde för att dämpa oron. Men kanske säger oron oss något? Redan på 300-talet förstod Augustinus det, hans ord är berömda: mitt hjärta är oroligt till dess att det finner vila i dig.
Verklig vila
Flow är ett begrepp som myntades av Mihaly Csikszentmihalyi (lycka till med uttalet!) för femtio år sedan. I boken Finding Flow (1997) sammanfattar han decennier av forskning om vad som ger flow, alltså verklig vila och inspiration. Det var inte tv, filmer, sportprogram, inte heller influensers, sociala medier, nyhetsbloggar. Sådant distraherar och ger inte vila utan ökar hjärnans och sinnets stressnivå trots att kroppen vilar. Vilan kommer när vi har en hobby i snickarboa, stickar, virkar, läser, vandrar, klipper rosorna – det enkla hantverket som är långsamt, fokuserat och inte splittrar sinnet.
Kanhända vill vi ha lite goda råd hur vi bör göra för att få en god vila under semestern, under helgerna och kompledigheterna? Fast nu skrev jag igen ”vad vi bör göra …” Det går liksom automatiskt att vi undrar hur vi ska göra för att inte göra någonting …
Vågar vi ge oss den goda och välsignade vilan under sommar- och semestertider? Utan krav och prestationer? Om det väcker oro att vara bortkopplad från de logaritmer som i dag styr våra liv via datorer och appar, så bör vi kanske tänka över hur bundna vi blivit av det som distraherar – och som inte ger vare sig mental eller själslig vila.
Arbetets och vilans frid
Oavsett om vi arbetar eller vilar så får vi leva i det till Guds ära. Det är inte frommare att arbeta än att vila. Eller tvärtom. Vad det handlar om är att vara i nuets uppgift, närvaron i det man gör eller vilar från. Ty friden behöver vi alltid. Medan världen ger ofrid så lovar Jesus oss en annan frid. I arbete och vila, i hem och stök: Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.7 †
Berth Löndahl
Bunkeflo, Malmö
- 1 Mos. 2:3.
- 1 Mos. 3:19.
- Mark. 6:31.
- Psalt. 62:2.
- 2 Kor. 5:17.
- Fil. 3:20–21.
- Joh. 14:27.