Oksana Tymofeieva lever med sin familj mitt i ett brinnande krig i Ukraina. Hennes vittnesbörd bär med sig en stor förtröstan till Gud och ett starkt hopp mitt i svårigheterna. Att leva med ovisshet om morgondagen ger samtidigt livet en ny mening – att hjälpa andra som är i nöd.
Första gången jag träffade familjen Tymofeiev var ett par veckor efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 24 februari 2022. I ELF Kristianstad hade vi direkt efter krigsutbrottet fått kontakt med ett stort antal kristna ukrainare som försökte ta sig bort från bomberna och de våldsamma ryska soldaterna. Tillsammans med några närliggande kyrkor ordnade vi snabbt över 100 sängplatser i sommarhus, extrarum och gäststugor.
Familjen Tymofeiev i Sverige
En natt hämtade vi med hjälp av en chartrad buss ett antal familjer vid färjeterminalen i Karlskrona. Den största gruppen utgjordes av familjen Tymofeiev, som då bestod av inte mindre än 16 personer mellan 6 och 45 år! Det dröjde inte länge innan familjen funnit sin plats i den före detta föreståndarvillan på Åhus missionsgård, och de deltog tillsammans med flera andra ukrainska familjer med liv och lust i gudstjänsterna i Kapellet i Kristianstad.
Oksana, Andrii och deras barn blev våra vänner, och jag förundrades många gånger över deras förtröstan och starka Gudstro trots svårigheter både i Ukraina och i Sverige.
Under 2024 flyttade flera av ukrainarna tillbaka till sin hemstad Tjernihiv, däribland de flesta i familjen Tymofeiev. Det var inget lätt beslut för dem att lämna tryggheten i Sverige, men hemlängtan var stark. Oksana berättade att de inte klarade av att sitta på avstånd och se hur andra människor led i deras hemstad.
– Vi behövs i kyrkans arbete hemma i Tjernihiv, sa hon. Det är så många som lider, och det kommer så många människor till vår kyrka. Vi bara måste hjälpa till!
Det är 200 mil från ELF-kapellet i Kristianstad till Segerkyrkan i Tjernihiv, men avståndet känns kort. Där nere lever nu våra vänner och trossyskon sina liv och vi har ofta kontakt med dem. Det är väldigt tydligt att vi har mycket att lära av dem, och därför vill jag nu låta Oksana själv berätta hur de har det mitt under brinnande krig.
Tro mitt i prövningen
Oksana, berätta om dig själv!
– Vi är en stor familj! Min man heter Andrii och vi har 11 barn som bor hemma. Fyra av dem är våra biologiska barn, medan våra andra sju barn är adopterade eller fosterbarn. Och numera bor även farmor med oss, eftersom en rysk raket flög in i hennes lägenhet …
– Vi bor i Tjernihiv, i norra Ukraina, där Andrii arbetar med att reparera bilar. Själv är jag hemmafru, och vi får underhållsbidrag från staten på grund av alla barnen.
Vad betyder kyrkan för dig?
– Kyrkan är min andra familj! Jag och hela min familj tjänar i kyrkan eftersom vi älskar Gud och våra bröder och systrar i Kristus! Kyrkan är Kristi kropp, och helvetets portar skall aldrig få makt över henne. För 26 år sedan, när jag var 19 år gammal, blev jag inbjuden till kyrkan. Jag gick dit och har aldrig lämnat den sedan dess! I kyrkan träffades jag och Andrii och där gifte vi oss, våra barn föddes där, där fattade vi beslutet att ta emot föräldralösa barn, där blev vi fosterfamilj.
– Fienden ville förstöra vår kyrka. År 2022 flög en rysk missil in i vår kyrkobyggnad och förstörde den fullständigt. Men kyrkan är inte en byggnad! Kyrkan är människor som samlas i Jesu namn! Det är därför vi nu hyr en annan byggnad och håller våra gudstjänster där.
Du och din familj lever mitt i kriget. Hur påverkar det er?
– Å ena sidan är det väldigt svårt. Å andra sidan är vi redan vana vid det… En människa kan nog anpassa sig till allt. Det har blivit lättare att bekämpa panikattacker, men ångesten har vi kvar. Vi lever ofta utan elektricitet, utan värme, utan möjlighet att ta barnen till skolan, utan någon känsla av trygghet – men vi kan inte leva utan vår tro! Vi tror på en levande, stark och kärleksfull Gud!
Fullvärdigt liv och nya prioriteringar
Kan ni känna trygghet mitt i allt detta?
– Det är en intressant fråga. Efter flera dagar av massiva missil- och drönarattacker kan det komma några veckor av lugn. Om man nu kan kalla det lugn, för efter mer än 500 attackdrönare reagerar jag inte längre när det bara kommer kanske 10–30 per dygn … Och när detta ”lugn” varat i mer än två veckor kommer oron för att det snart ska komma ytterligare en massiv attack.
– Hur som helst, under dagar av relativt lugn känner jag mig lite trygg, och vi börjar planera utflykter och annat med familjen. Men vi inser hela tiden att varje dag kan vara den sista!
Hur gör ni för att behålla modet? Finns det något som kan trösta?
– Vi lever helt enkelt ett fullvärdigt liv, fullt av omsorg om varandra och andra! Vi hjälper militären mycket, vi stödjer soldaternas familjer och gamla människor som inte har någon familjemedlem kvar. Det är lätt att se behoven runt omkring oss! Vi firar också högtider som om det vore sista gången.
– Och min man och jag har börjat spendera mer tid tillsammans! Varje morgon börjar vi med bön. Min man och jag älskar att tala med Gud och gå till Honom med alla våra behov, bekymmer, problem, hela vårt liv! Vi går ofta på dejter, och ibland reser vi. Våra värderingar och prioriteringar har förändrats, och detta har gjort oss starkare och mer oövervinnliga.
Framtidstro mitt i osäkerheten
Kan man tänka på en framtid medan attackerna pågår, eller stänger man av alla tankar om framtiden?
– Åh ja! Ingen kan förbjuda oss att tro och drömma, för tro och drömmar får vi från Gud själv! Så självklart drömmer vi, och i drömmarna begränsar vi oss inte … Först och främst drömmer vi, som alla ukrainare, om att kriget ska ta slut så snart som möjligt.
– Men det finns också en känsla av att framtiden är täckt av tjock dimma. Jag vet inte vad jag ska förvänta mig, vad jag ska hoppas på. Så vi bara tror, drömmer och ber!
Är det någon skillnad i hur du tänkte om Gud före kriget, jämfört med hur du tänker nu?
– Nej! Jag har alltid litat och litar på Gud, och aldrig ens tänkt tanken att skylla på Honom för vad andra människor gör.
Tacksamhet för stödet från Sverige
Hur kan vi i Sverige hjälpa er? Gör våra böner någon skillnad för er?
– Vår familj, våra vänner och deras familjer känner ett mycket starkt stöd från er i Sverige! Det var i Sverige vi fann skydd när vi tog våra barn ut ur Ukraina under fiendens beskjutning. Det var ni troende svenskar och er kyrka som tog oss i sin vård i 1,5 år. Och nu när vi återvänt hit vet vi att det finns underbara människor i det avlägsna Sverige som ber för Ukraina och för oss!
– Och ni inte bara ber, utan ni stödjer oss också med ord och handling! Det finns ljus i vårt hus tack vare att vår vän från Sverige gav oss ett kraftverk i gåva. Och det finns elektricitet i vår kyrka, eftersom samma människor som älskar Gud och kyrkan i det avlägsna Sverige, gav vår kyrka ett kraftverk.
– Men det är inte allt! Två somrar i rad har våra barn, och barn till dödade eller försvunna soldater, fått vara på läger på Breanäs i Sverige. Alla kostnader har betalats av våra svenska vänner! Vår familj och vår kyrka, vi är oändligt tacksamma för våra svenska vänner.
– Det finns mycket mer som kan sägas om detta, men det viktigaste är att vi känner och vet att vi inte är ensamma.
Den viktigaste erfarenheten
Vad är det viktigaste du skulle vilja berätta för oss i Sverige om Gud och om din tro, utifrån din erfarenhet av kriget?
– Gud är källan till liv, godhet och kärlek! Djävulen kommer för att stjäla, döda och förstöra… Därför måste vi hålla fast vid Gud, om det så är med våra sista krafter. Vi får klamra oss fast vid Honom, omfamna Honom, och aldrig släppa taget!
– Jag och min familj har fått inse att livet på jorden är väldigt, väldigt kort och förgängligt som ånga – men det finns ett evigt liv, som inte har något slut. Vårt liv på denna jord kommer att avgöra var vi kommer att vara i evigheten. Så låt oss söka Hans vilja och älska honom och våra medmänniskor. Vi vill tjäna Gud och tjäna människor som behöver hans kärlek. Vi ber att Guds frid och ro ska få bo i våra hjärtan!
Gud är med oss
Det gör ont att se dina bilder, särskilt när jag ser rädslan i barnens ögon. Hur ser egentligen vardagen ut för er?
– Efter att ha sett dem kan man tro att vi bara lider och att allt är dåligt. Men så är det inte! Självklart gråter vi med dem som förlorat nära och kära och sina hem, men vi lever ändå ett fullt och lyckligt liv!
– I morse, mitt under flyglarm och flygande ”fjärilar” (Shahed-drönare), gick vår dotter Julia till jobbet.
Hon jobbar i en syfabrik och de har många beställningar, så de bryr sig inte om bombdrönarna. De måste jobba! Dania drog iväg lika snabbt för att komma till judoträningen, eftersom han förbereder sig för att själv bli tränare. Och igår åkte lillebror Dima med sitt lag till en judotävling i en annan stad. Han vann den tävlingen! De kom tillbaka hem först sent på kvällen.
– Sådana saker blir viktigare än rädslan för bomber som kommer flygande. I går firade vi också 27-årsjubileet av grundandet av Segerkyrkan i Tjernihiv! Mycket folk var där, barnen uppträdde, och efter gudstjänsten drack vi kaffe och åt godsaker.
– Vårt liv är mättat och vackert! Det är svårt på grund av kriget, men vi låter oss inte brytas ner! Gud är med oss! †
Sven Hammarberg
Kristianstad