Min väg till tro

Möt Dan Jonsson – som blev intresserad av Gud när han träffade sin blivande fru som berättade hur hon blivit kristen. Han konfirmerades som vuxen och blev då själv kristen. Att veta att Gud finns och älskar honom är nu Dans trygghet.

Stört omöjligt

Det var en skön, varm sommardag med fägring och fågelsång. Men vi var några som inte kunde ta in det vackra. Vi var på väg för att ta farväl av vännen. Vi kände att både prästen, psalmerna, musiken och de många blommorna ville hjälpa oss genom det svåra och göra… Läs hela artikeln »

Uppdraget – till jordens yttersta gräns

Den kristna kyrkan är bärare av det missionsuppdrag som Jesus en gång gav till sina lärjungar. Men hur långt har evangeliet nått och vilka folkslag är ännu onådda?

Livets bröd till hungrande människor

Bröd är en livets basvara för alla människor. Jesus såg en gång fem tusen hungriga människors behov och gav dem alla bröd att äta. Detta under var ett tecken: Jesus är något mer. Han kan mätta varje människas djupaste livshunger – med sig själv.

En värld av orättvisor – vad kan vi göra?

Vad kan vi göra för att lindra och förhindra lidande och orättvisor? Det är viktigt att vi agerar för en bättre värld – men det krävs inte så mycket för att göra stor skillnad. Vår vardag är full av möjligheter att visa kärlek i konkret handling.

Vi ber till Far

Ge oss idag vårt bröd för dagen. Matt. 6:11

Sanningens Ande – kom!

Sanningens Ande skall föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Ur Joh. 16:12–15.

Guds verk i naturen

Psaltaren 104 beskriver med ett rikt och poetiskt språk både Skaparen och skapelsen – och vi får instämma i orden: Hur många är inte dina verk, Herre!

Förvaltning och förväntan

Människan är satt till förvaltare. Hon bör förvalta skapelsen i samspel med den – på Jesu uppdrag, med Jesus som förebild och med en förväntan på Jesu återkomst. Då är framtiden meningsfull.

Grön av kärlek

Visst är det lika fantastiskt varje vår att se skaparkraften flöda där det nyss verkat dött! Den ljusa grönskan känns ren och oförstörd och det är lätt att tänka att vi inte är så dumma förvaltare ändå. Den varma vintern och allt stormandet är långt borta; kanske är naturens självläkande kraft så stark att vi inte behöver oroa oss för klimatförändringar och annan miljöförstöring?